SARA JOHANNA JOHANSSON ♥ SUSANNE CAROLINE ANDERSSON:

Vart ska jag egentligen börja? Egentligen går det inte att skriva ner allting som du och jag varit med om, tillsammans. Men jag ska försöka göra mitt bästa. Om det så skulle ta en evighet.

Jag minns första gången vi träffades som om det vore igår. Den dära dagen som förändrade mitt liv helt och hållet. Den dära flickan som kom in i mitt liv och stod brevid mig i vått och torrt. Hon som såg när man var ledsen, hon som begrep allt man sa och framför allt hon som alltid fick mig att le. Jag kan säga att livet utan dig hade inte sett lika bra och possitivt ut. Ingenting hade ju iförsäg varit sig likt, men just det dära att jag kanske inte hade stått här idag utan dig. Det vet jag egentligen svaret på. Jag hade helt enkelt inte tagit mig hit utan dig. Innan den dagen du och jag träffades så kände jag mig så ensam. Det kändes som en del saknades av mig. För helt plötsligt när du kom in i mitt liv, föll allting på plats. Jag behövde inte vara den dära ensamma tjejen som såg hur alla andra hade en bästavän, utan även jag fick en bästavän. Inte vem som helst heller. Världens BÄSTA bästavän. Jag minns att vi hade engelska tillsammans, och det var på det viset vi träffades. Vi satt och log mot varandra i ringen där vi satt och skickade ''hör snäckan''. Till slut tog vi mod till att prata med varandra. Det var ganska spänt i början, men för varje gång blev det längre och längre pratstunder. Jag minns även att vi planerade att va på en ''frukt'' rast. Den dagen, lärde jag känna dig på riktigt, jag kände att du var den som jag väntat på, den som tänkte likadant som mig, den som kunde läsa mina tankar och verkligen förstå varandra. Vi var inte så blyga längre, så samma dag, frågade vi varandra om vi skulle leka efter skolan. Visst ville vi båda det. Vi gick hem till mig, där en busig liten hund väntade och vi gick ut med henne. Du ville så gärna hålla i kopplet, så jag lät dig göra det. Jag litade helt enkelt på dig. Det gick flera veckor att vi var i sträck med varandra. Varje dag tillbringade vi hemma hos någon. Vi satt framför datorn, hoppade studsmatta på din trädgård, kom på ett nytt bollspel ''lou'' som egentligen bara gick ut på att rulla bollen fram och tillbaka (haha), vi kom på texter till ''vasa skivan'' som var instrumental, vi lekte med låtsas telefonerna, hade ''konsert'' för min mamma, gick runt med låtsas mobiler och låtsades ringa till våra killar, allt det där och mycket mer höll vi på med. I fyran började vi i samma klass, vi blev så glada att vi hoppade runt av glädje. Under hela fyran umgicks vi. Fick vi inte sitta brevid varandra blev vi sura och fick oftast viljan igenom. Ingen kunde se oss utan varandra. Om någon frågade efter än. Så svarade alla: dom gick ditåt. dom? ja, alltså sara och susanne. Vi var som ett pussel. Vi satt ihop redan då. Sommaren till vi skulle börja i femman slår alla sommrar någonsin. Sommaren 2006. Vi va varje dag jag skojar inte, verkligen varenda dag. Vi struntade i alla andra, andra som ville vara med en, familjen som skulle på utflykt, vi struntade i det. Vi ville bara vara med varandra. Om någon av oss skulle åka någonstans så följde alltid den andra med. Precis som en i familjen. Vi kunde börja va nio på morgonen och sluta va vid nio på kvällen. Det blev aldrig bara det vanliga ''hejdå'', utan ''hejdå, vi ses imorgon''. Så var det. Vi behövde inte ens ringa till varandra, vi kunde gå hem till varandra när vi kände för det. Efter sommarlovet kom vi tillbaka, glada och pigga, då var vi så glada att vi skulle börja femman och fortfarande gå i samma klass. Det året gick väldigt snabbt, svisch, så var det borta. Men det var som i fyran, vi gick ingenstans utan varandra. Sommarlovet 2007 umgicks vi fortfarande, men inte lika ofta. Det var fotboll för dig och jag åkte på semester och små saker. I sexan åkte vi på två klassresor, till Stockholm och till Göteborg. Göteborg är den minnesfullaste. Vi var både glada och ledsna när vi åkte iväg. Dels ville vi ju att våra dåvarande killar skulle följa med, men det gick ju inte, eftersom dom inte gick i samma klass. Men samtidigt så var vi båda så glada, vi skulle ha så roligt, gå på liseberg, shoppa och till äventyrsbad! När vi väl var där gick tiden så fort. Dom tre dagarna flög nästan iväg. Varje kväll innan vi skulle gå och lägga oss så ringde vi a&a och berättade om dagen och vi kunde bara stå och skratta tillsammans i telefonen. På liseberg då vi åkte ''Flumride'' och vi bara skrattade när vi blev dyngsura. Äventyrsbadet som egentligen inte var så märkvärdigt, men ändå så hade vi så kul. Nordstan då vi mest gick runt och kollade snygga killar. Och på hemfärden med tåget då du behövde byta kläder, och du var inne på toan så jag fick gå och hämta resväskan. Och innan hade du sagt ''Hämta bara kläder, inte hela väskan'' Och vad kommer jag med? Jo, HELA väskan. Hahaha, usch vad mobbat det såg ut säkert. Alla i klassen var spända inför dom kom hem, för då hade man nämligen fått klasslistan till den nya klassen. Du och jag var nästan övertygade om att vi skulle hamna i samma klass. Men... Vi rev upp kuvertet, jag kollade på ''Johansson'', men ingen Johansson fanns där. Jag blev så arg, jag såg bara Jansson, Jonsson, inte Johansson. Jag trodde jag fått fel lista. Men nej, där stod det tydligt, ''SUSANNE ANDERSSON 7C''. Hur kan det bli så? Hur bär man sig åt? ALLA andra fick gå med sin bästavän från sin gamla skola, men nej, Sara och Susanne fick inte det. Absolut inte. Även fast alla hade sett hur himla mycket vi umgicks så hamnade vi inte i samma klass. Det är helt sjukt. Det fanns ingen som var lika tajta som oss två. Men ändå så fick alla gå med den dom ville. Och sommarlovet till 2008 då vi skulle börja Brevik, började vi tappa kontakten mer och mer. Vi visste väl att vi skulle göra det när vi började på Brevik så det var liksom ingen idé att försöka vara mycket på sommarlovet. Hur tänkte vi? Hur tänkte jag? Varför tänkte jag så? Det är helt stört, Sara och Susanne, dom skulle hålla ihop livet ut. 1&2. Kaka&Godis. Jag vågar inte ens tänka på sommaren 2009, då vi max var fem gånger. Från att ha varit varje dag på ett sommarlov, från fem ynka dagar. Hur går det sig? Jag vill bara spola tillbaka allt, till 2006, till ringen där vi satt med hör snäckan. Där skulle jag trivas hela livet. Ingenting hade varit fel att stanna där. Men livet rullar på, det är det som är meningen med livet. Man kan inget göra än att leva med. Men om det så vore, om jag satt och kollade på en film om oss två, så skulle jag spolat tillbaka från början, pausat och aldrig mer trycka på play. Jag saknar allt, varenda dag tänker jag på allt som vi hade för oss, varje dag funderar jag över hur det kunde gå så fel, varje dag frågar jag mig själv ''varför gjorde jag inte något åt saken?'' Det är försent att tänka på nu. Vi lever idag, vi lever tillsammans, men aldrig kan det bli som förr. Aldrig kan vi bli som förr. Men jag vet att vi kan göra vårat bästa, det är ju det som vi är bäst på, vi är starka tillsammans..

Sara, jag älskar dig! Jag vill att du ska veta att jag menar vart enda ord som jag skrivit. Jag vet att det inte går att förklara allt med ord, men jag försökte så gott jag kunde. Du vet redan storyn. Den handlar ju ändå om, dig och mig.Din Susanne.



Alla våra gamla bilder är borta. Men minnena som vi skapat, finns fortfarande kvar och kommer alltid att göra.